Joggaren anfölls av stora hundar
Eva blev våldsamt attackerad av tre stora hundar när hon var ute och joggade. Efter en lång strid lyckades hon fly, men blev svårt biten i ena skinkan.
– De ville döda mig, säger hon.
En sprejburk kan ha räddat livet på Eva, 60 år från Örebro. Hon fick nytta av burken när hon var ute och joggade förra måndagen och plötsligt såg tre stora, svarta hundar komma rusande mot henne från skogen. Eftersom hon är en van joggare så vet hon hur man ska bete sig när det dyker upp ilskna hundar.
– Jag ställde mig helt still. Då brukar de bara hoppa upp utan att bita. Men det här liknade ingenting som jag varit med om tidigare. De var fruktansvärt aggressiva! säger hon.
Högg i skinkan
Hundarna omringade henne snabbt och en av dem högg henne i skinkan.
– Det var ett rejält bett och då förstod jag att det var allvar, berättar Eva.
Hon fick upp den flaska med hundsprej som hon turligt nog hade i jackfickan och sprejade mot hundarna som backade någon meter. Hundsprej är annars vanligare i USA där brevbärare ibland kan behöva freda sig.
– Jag har köpt den som trygghet, och det är första gången jag har behövt använda den, säger hon. Men hundarna gav sig inte. De anföll på nytt och Eva försvarade sig med ännu en dos sprej. Precis som första gången backade hundarna och Eva såg sin chans.
– Jag sprang för livet.
Sprejade igen
Men hundarna kom ikapp. De skällde och gjorde nya utfall och Eva använde mer av sprejen.
– Hade jag inte haft den hade de dödat mig, säger Eva.
Till slut fick hon ett nytt tillfälle och sprang så fort hon kunde. Den gången kom hon undan.Under hela anfallet höll sig hundägarnarna på avstånd.
– Det var två kvinnor som stod långt upp i skogen. De bara stod där och roade ”kom hundarna”, säger Eva.
I dag har såret från det första hundbettet svullnat rejält och hon har svårt att gå. Hon kan inte sitta och tar smärtstillande för att kunna sova. Trots det vaknar hon flera gånger per natt.
Hon säger att hon aldrig mer kommer att jogga i motionsspåret vid Vivalla.
Av rädsla för hämnd från hundägarna vågar hon inte gå ut med sin identitet i tidningen, och Eva är därför ett fingerat namn.
– Men jag vill varna andra. Det går ju dagisbarn i skogen. Jag kan inte ha det på mitt samvete om det skulle hända igen och jag inte har gjort något, säger hon.
Källa: Nerikes Allehanda
K WILLIAM SVÄRD
Publicerad: 2009-01-19 04:45
